låt åskan mullra ner från bergsslätterna
träden njuter rysningsvis av vibrationerna som kittlar dess rötter
vi små korta kortlivade varelser skärrar upp ögonen, kanske för vi inte sitter fast
kanske för vi är som pappdockor som imiterar något viktigt
när masken ryggas, ens med en liten knall, rycker det krampartat i hela kroppen. så stela är vi i våra rutiner och påhittade såkallade tryggheter
vad vet vi om det. vad vet vi om rötter och allt som kommer därtill
vi är vilsna flackande frön som fruktar jorden
